Veckans Reflektion

Hejsan! Under denna vecka har jag tränat in min dans, sytt på band på mina mantlar och så har jag gjort performance utanför vid Nordstan.


Här är resultatet:
https://www.youtube.com/watch?v=7I4ad66o2TE&feature=youtu.be


Min tanke från början var att locka till mig människor, sen lugna ner dem och till sist lämna publiken i en lättnad. Det var något som jag märkte när jag uppträdde, när jag gjorde den första dansen så märkte jag att dem som gick förbi mig såg mig att jag var där men låtsades om att jag inte fanns där och det var några som stanna där och titta på, men det kändes mest som jag skrämde iväg dem som såg mig. Jag tror att det dans steg som jag har valt har påverkat väldigt starkt på dem som har sett mig, att jag påverkade mycket mer än vad jag trodde. Jag tror att de som såg mig med min första dans blev rädda, kanske blev dem rädda för jag tog alldeles för mycket makt över dem? Att jag tog för mycket plats? Jag visade något kraftfullt som jag tror det flesta ville ta avstånd ifrån. När jag gjorde den andra låten vilket som ska vara den deprimerande låten så såg jag att fler började lämna, att det var fler som började ignorera mig som att jag aldrig fanns där, fast jag var jätte synlig. Jag tror att ingen ville involvera när jag visade utsatthet, ingen ville delta eller se och låssas som att dem inte ser.
Jag tror att ingen ville delta på grund utav min utsatthet, det var något dåligt som ingen ville vara med i. När jag gjorde den sista glada låten så märkte jag att helt plötsligt så började faktiskt fler människor samlas omkring mig och stanna upp och det var en kvinna med ett barn som börja filma mig. Var var det som hände? Helt plötsligt blev min dans inbjudande och människor runt omkring ville se vad som hände och helt plötsligt vara med en del av det.

Jag ser nu jätte tydligt att detta går att koppla det som jag hållit på med innan vilket är då temat mobbning. Hur tänker jag? Jag tänker mycket på synlighet och osynlighet, att så fort någon tar makten eller visar en utsatthet så vill ingen vara involverad. Det liknar mycket som jag har gjort i en av mina serier där det är en kille som är glad i en färgglad tjej och då tänker jag att den här färgglada tjejen är "publiken" alltså det människor som såg mig när jag dansade. Jag kunde se tydlighet speciellt i min andra dans att dem som såg mig då inte ville se mig, jag kunde se klart att dem såg mig fast låssas om att det inte ser mig. Jag tänker mig att det finns en sorts rädsla att ingen vågar, ingen vågar vara involverad eller se, kanske är dem rädda att själva bli utsatta? Kanske ingen vill bli indragen i utsattheten? Det är så det är med mobbning med att det kanske finns någon som ser men inte vågar och låssas om som att dem inte har sett, att ingen vågar bli involverade på grund utav rädsla. Jag tänker också på att när jag väl började dansa så kändes det som jag tog makten över just den här platsen där jag dansade att det var inte så många som sprang förbi mig och kameran eftersom det var jag som hade "makten" över det utrymmet. Det människorna som sprang förbi kameran och inte ville bli sedda, att de lutar sig neråt och håller handen för ansiktet som att dem är helt osynliga framför kameran. Men dem finns med i filmen, dem flesta som gick förbi ville vara osynliga, inte synas och jag tänker mig att detta kan jag också koppla in i temat mobbning, att det finns också dem som inte vill synas. Kanske några som gick förbi försökte göra sig så osynliga som möjligt för att inte bli indragna?

Jag tänker mig att när jag väl dansade så satte jag mig själv själv i en väldigt utsatt position.
Eftersom jag var helt ensam och dansade mitt ute på stan, så kan jag bli väldigt sårbar i en sådan situation. Jag tänker att när man är mobbad så är man också i en sårbar situation, där man vill bli sedd men ändå inte. Då menar jag att när man är mobbad kanske man vill bli sedd för att stoppa utsatthet men ändå inte bli sedd för att inte bli mer utsatt. Jag kände mig själv väldigt rädd och nervös inför detta, kanske jag själv var rädd att bli utsatt om jag själv sätter mig ut för en sårbar situation?
Eller var jag bara rädd för att bli sårbar? Det är nu jag börjar tänka vem var det egentligen som var utsatt i den här situationen? Var det dem människorna som gick förbi och ville vara osynliga för mig och kameran? Eller var det som var utsatt som var annorlunda i jämfört med andra? Kanske jag inte var utsatt för att jag tog kontroll över situationen? Hade jag ens kontroll? Enligt mig hade jag kontroll eftersom jag var isolerad i masken och hade hörlurar på, att jag knappt kunde se eller höra själv och för att jag visste precis vad jag skulle göra. Eller hade jag ingen kontroll eller makt just för att jag inte kunde höra eller se så bra vad som hände runt om kring mig? Vem var det som hade mest makt i denna situation? Var det jag på grund att jag syntes mest? Eller vad det som andra på grund av att dem till slutet såg mig och omringade mig?